bompas

Jag tror att vi har tagit oss själva på för stort allvar. Jag tror att vi tror att någon en dag ska upptäcka oss. När vi tävlar så ser vi inget annat än hur vi vinner och tar emot vårat pris. När vi då drömmer så mycket och redan vet hur det känns att vi inte ens orkar kämpa för att nå något. Och vad finns det för mening att kämpa om vi ändå vet hur det kommer att bli? Vad finns det för mening att göra något alls? om du är bra på att sätta in dig i olika situationer, varför då uppleva det i verkligheten? Drömmar är ju alltid bättre än verkligeten. När vi vl orkar kämpa och sen förlorar, sjunker vi så långt ner. Vi frågar oss varför vi ens försökte. Vad var det för mening? Var det inte bättre att stanna i våra drömmar och tro?

Min största mardröm är att få ett helt vanligt liv. Med villa, 2 barn, volvo, hund, bra utbildning. Jag lever hellre djupt i slummen och dricker skitigt vatten än skaffar mig ett helt vanligt liv. Så varför gör jag då som alla andra, om jag inte vill bli som dem? Varför kämpar jag mot deras mål? Jag vill härifrån. Jag vill någonstans där ett helt vanligt liv är en dröm. Är det värt att lyssna på alla som säger att '' det är det bästa, i alla fall om du vill ha en bra utbildning''. Varför vill jag ha en bra utbildning? För att sedan ha pengar så jag kan försörja min familj jag inte ens vill ha? För att jag kanske om så där 20 år kommer att ändra mig och plötsligt vilja ha allt det där? Men om 20 år kommer det inte räcka med grundskola, gymnasie, universitet, det kommer krävas något mer. Livserfarenhet. Och hur ska jag kunna ha hunnit med att skaffa mig det, om jag använt 16 år av mitt liv till att plugga? Tror ni inte, att om 20 år kommer inte vanlig kunskap vara eftertraktad. Eftersom fler fler får samma utbildning så kommer alltså fler och fler kunna samma sak och då kommer fler och fler kunna göra samma sak, vilket betyder att det inte längre kommer att vara eftertraktat på arbetsmarknaden. Så.. om jag nu ska använda 16 år av mitt på skolan så jag kan skaffa mig ett jobb.. Så kommer jag ju ändå inte ha särsklit stor chans att få det eftersom alla de jobben är upptagna av vanliga människor, med vanliga hem. Föresten varför är det så stor press på att alla ska ha så himla bra jobb hela tiden? Samhällena hade aldri fungerat utan alla utan bra utbildning. Vem skulle sitta i kassan på Ica? Vem skulle mjölka kossan? Vem skulle tillverka mattan? Varför alltid göra som alla andra? Jag är trött på all press hela tiden. Trött på att hela tiden ha saker jag måste göra. '' Men det är så livet är''. Eller ?

Jag vill inte bli någon som lever för någon annan. Jag vill inte bli någon som lever för min kille, eller någon som lever för min familj. Jag vill leva för att det är värt det. Inte för att jag är född och därför måste jag leva. '' Självmord är egoistiskt''. Jag är egoistisk och tänker fortsätta vara det livet ut. För jag tänker inte, vill inte och kommer inte leva för någon annans skull. It's my life, right?

Nu kommer jag ställa mig upp, ta min väska och jacka och åka hem. Och fortsätta mitt vanliga liv. Det ända som mina revolutions känslor har gjort för mig nu, är att jag inte kommer att göra uppsatsen och talet som ska vara färdigt till i morgon. Vilket jag kommer att få sota för senare. För mitt liv är helt vanligt och det kommer fortsätta vara det tills att jag kommer på vad som är tillräckligt värt för att jag ska orka göra det. Jag kommer att få skylla mig själv. That's life.